Helena & Patrik Jivede Morau

Helena & Patrik Jivede Morau, Solstadström

Det är en varm kväll i mitten av september och jag kör längs med en slingrig väg från E22an i riktning mot havet. Skogen växer tät utanför bilfönstret. Den söker sig liksom över vägbanan, sträcker sig över bilen och skapar nästan en tunnel av grenar och löv. Plötsligt öppnar växtligheten upp sig och träden ersätts av en vackert blänkande sjö. Vägen slingrar sig vidare längs med vattnet och allteftersom poppar röda hus upp likt svampar utefter sjöns strandkant. Här ligger ekor förtöjda vid gulliga träbryggor och en smal hängbro förbinder de båda sidorna av den avsmalnande sjön. Vid en Google sökning på ordet ”pittoresk” så borde topplistningen vara en bild på den här platsen. Jag har nått min destination – Solstadström.  

Anledning till mitt besök är att jag ska hälsa på hemma hos Helena och Patrik Jivede Morau. De är nämligen inflyttade Skåningar, som just nu är mitt uppe i processen av att renovera Solstadströms gamla missionshus. Jag är nyfiken på att veta hur det kommer sig att de hamnade just här och hur det är att ta sig an ett ”ödehusprojekt”.  

Patrik kommer och möter mig utanför missionshuset, men visar mig vidare upp till en liten stuga längre upp i backen. Det visar sig att det är här paret Jivede Morau huserar medan det stora huset blir färdigt. I dörren hälsar Helena och de två taxarna, Tuva och Leo, mig välkommen in. Tuva och jag blir bästisar på direkten (dvs lilla damen slänger sig på rygg och vill bli klappad på magen) medan Leo sniffar försiktigt på min hand och är därefter måttligt intresserad. Vi slår oss ner i det ombonade vardagsrummet och döm av min förvåning när de berättar att vi faktiskt befinner oss i den gamla vedboden. Va, säger jag och plockar upp hakan från golvet. Det hade man verkligen inte kunnat föreställa sig. Jodå, skrockar Patrik, halar upp mobilen och visar före-bilder. Han berättar att han ville kunna bo så nära missionshuset som möjligt medan de renoverar och att han då såg möjligheten att omvandla vedboden till en friggebod. Han gjorde slag i saken och numera är ”vedboden” utrustad med vardagsrum, toalett, kokvrå och sovutrymme. Tanken är att det ska bli en gäststuga så fort de har flyttat in i det stora huset.  

Men hur kommer det sig egentligen att två skåningar med rötterna i Höllviken köpte ett övergivet missionshus i en liten by på småländska kusten?  I grund och botten handlar det om en önskan om förändring. Helena berättar att både hon och Patrik drivs av att ha projekt i gång och att de tycker om att det händer saker i livet. Det var just det drivet som 2016 fick dem att söka efter nya utmaningar i trakterna kring Västervik. Anledningen till att det blev just Västervik var att Helena som barn seglat mycket med sina föräldrar och då besökt staden. Självklart hade sommarstaden gjort ett gott intryck och på så vis föll det sig så att paret bokade en påskweekend på Stadshotellet för att kunna utforska området ordentligt. De spenderade helgen med att köra runt i trakterna och hamnade tack vare ett tips i Blankaholm. Upptäcktsresande som de är, så lät de dock vägen föra dem vidare ytterligare en bit söderut tills de slutligen hamnade i Solstadström. ”Jag blev såld direkt. Det bara kändes som hemma”, berättar Helena om sitt första besök i byn.  

Dessvärre fanns det inga hus till salu i Solstadström vid den här tidpunkten. Våren 2017, flyttade de i stället in i ett radhus i Blankaholm och väntade hoppfullt på att drömhuset skulle dyka upp. Det skulle dock visa sig att det där drömhuset hade stått och väntat på dem i många, många år.  

Återigen fick nämligen Patrik och Helena ett tips – den här gången om ett hus. Huset i fråga var Solstadströms ”spökhus”, i alla fall kallades det så på byn. Det var kanske inte så konstigt. Huset hade stått tomt i runt 20 år, hade hål i taket och var i allmänt stort behov av kärlek och omvårdnad. Ytterligare en bidragande orsak till stämpeln ”spökhus” var säkerligen dess långa historia som missionshus. ”Det var ett riktigt ödehus”, säger Patrik. Trots det så bestämde han sig direkt. Detta var ett hus värt att satsa på.  

Helena däremot, hon var inte alls övertygad. ”Nej det var ett riktigt ruckel och ett väldigt stort projekt att ta sig an. Men jag såg ju hur förtjust Patrik var, så jag bad honom helt enkelt rita upp sina planer och sin vision för huset”, berättar hon. Patrik är inte den som är den, så han tog henne på orden och skissade upp sina idéer på ett bakplåtspapper. Efter en tids processande och ett antal promenader förbi huset, så landade även Helena i att hon ville att de skulle gå vidare med projektet.  

Först och främst var frågan- skulle de få köpa det? Det var ju så att trots att huset stått tomt så pass länge så var det inte ett riktigt ödehus, utan det fanns en ägare. Tack vare hjälp från en av byborna så lyckades Patrik och Helena att komma i kontakt med den tyska ägaren. Som tur var så var han positiv till en försäljning och köpet gick i lås. Sedan dess har Patrik omsorgsfullt renoverat huset. Det har bytts tak, satts in nya fönster, dragits in ny el och mycket, mycket mer. Missionshuset, med byggnadsår 1914, har förvandlats från en stor sal till ett hem med vardagsrum, kök och våtutrymmen. Processen har tagit flera år, men nu börjar de närma sig hamn. ”Vi planerar att flytta in innan jul”, säger Helena och ler stort. Hon berättar att hon verkligen ser framemot det. ”Patrik är ju den av oss som snickrar, målar och allt sådant, medan jag är inriktad på inredningsdesignen. Vi kompletterar varandra väl på så vis”, fortsätter hon. 

Vi kommer in på vad det, förutom den pittoreska miljön, är som gör att de trivs så bra i Solstadström. Patrik och Helena berättar att de direkt kände sig välkomnade av byborna. “Vi kom in i ett socialt sammanhang i princip direkt”, förklarar Patrik. “Det var tack vare eldsjälen, Elize, som drog med oss in i samhällsföreningen. Det första vi fick göra var att vara med och arrangera byfesten, vilket gjorde att vi på ett naturligt sätt fick chansen att lära känna många boende i området”, fyller Helena i. “Nu är vi skåningarna med taxarna”, skrattar Patrik.  

Paret Jivede Morau fortsätter att tala varmt om sin by. De beskriver en plats där man tar hand om varandra och där det händer saker. Det finns energi, aktivitet och en stor lust att utveckla sin plats. Trots sin rastlöshet så säger de båda att här kommer de att stanna lång tid framöver. Faktum är att de redan lyckats rekrytera nya invånare. Patriks bror och son flyttade nyligen hit, och även de stortrivs. “Mamma funderar också på att flytta upp”, säger Patrik upprymt. “Det är ju fantastiskt”, svarar jag exalterat. För det finns ju faktiskt inget bättre att höra som projektledare för ett inflyttarprojekt. 

Vi avslutar samtalet med en guidad tur av missionshuset. Det är upplyst av byggarbetslampor och golven är täckta med papp. Här och där står kartonger med material och inredning som väntar på att monteras på plats. Trots det så kan jag se Patriks vision framför mig. Husets charm har bevarats och det är modernt, men med tydlig förankring i sekelskiftet. Helena berättar att de planerar att samla ihop så mycket som möjligt om husets historia, bilder och annat material, och göra som en liten utställning i hallen. “Det är viktigt att bevara dess historia och även roligt att kunna visa upp när vi får besök. Många äldre vill gärna komma och berätta om sina minnen från Missionshuset”, säger Helena. “Vi har varit noga med att öppna upp huset för de som vill komma och kika på vad vi gör”, avslutar Patrik.  

Solstadströms missionshus har hundra år efter dess födelse transformerats från religiös samlingsplats vidare till spökhus och slutligen till ett riktigt hem. När man kliver över tröskeln möts man numera av värme. Det både känns och syns hur mycket kärlek och omsorg som investerats i huset. Här är det bara good vibes mellan väggarna. Och skulle det nu mot förmodan finnas någon stackars gast fast i huset, ja då är jag säker på att den är ganska nöjd med sina nya rumskamrater.  

Text och bild: Jenny Svendsby