Rebecka Englund

Rebecka Englund, Bussviks Gård

Ni vet det där huset som man brukar köra förbi och tänka ”Åh vad fint det är, tänk att få bo där”? Oavsett var man bor eller vem man är, så har man ett sådant hus, det är jag säker på. Bussviks Gård är en iögonfallande byggnad med sin vackra inglasade veranda, den snirkliga järngrinden och stora fruktträdgården. Det är just ett sådant hus som alla som kör längs med Kustvägen i Misterhult känner till och troligtvis sneglar på med drömmande blick. Sedan en tid tillbaka har huset nya invånare, här har nämligen Rebecka Englund med maken Andreas, parets tre barn, en katt och ett gäng höns flyttat in. Jag har stämt träff med Rebecka för att prata om hur det kommer sig att de valde livet på landet över att bo i en stad och varför fler familjer borde göra samma sak.

Det är solig dag i mitten av september när jag knackar på köksingången till det stora gula huset. Damerna i hönsgården kucklar muntert. ”Kom in”, hojtar någon därinne. Jag kliver på och hälsas in i köket där Rebecka och minsta dottern dukar upp fika. Innan vi slår oss ner vid köksbordet går vi husesyn. Rummen är stora, luftiga och under lagren av 70- och 80-tal kan man ana den ursprungliga sekelskiftesstilen. Rebecka berättar att de än så länge inte gjort så mycket mer än att flytta in, men att planen är att allteftersom renovera och sätta sin egen prägel på huset. ”Vi får ta det lite i taget”, säger hon och skrattar.

Det kan man ju förstå, det råder nämligen ingen brist på aktiviteter att fylla dygnets timmar med. Rebecka är förutom sjuksköterska och lokalpolitiker, även en satsande tävlingsryttare. I somras var hon och den alldeles egna ögonstenen, 7-åriga Bracine CML, i väg och tävlade på anrika Falsterbo Horse Show. ”Det var en helt otrolig upplevelse”, säger Rebecka med lysande ögon. Till hösten väntar tävlingar i Flyinge och därefter en vinter med träningsfokus. Målet är toppen.

Just hästarna är faktiskt en stor anledning till att Rebecka och hennes familj ville bo på landsbygden. ”Jag hade inte haft samma möjligheter att ha häst och satsa på min sport om vi hade bott i Stockholm. Det är stor skillnad i kostnaden att ha häst här jämfört med i en storstad”, förklarar hon. ”Sedan är det ju lättare att ha en god hästhållning på landet. Här finns större möjligheter för hästarna att gå i ute i rymliga hagar och att rida ut i skogen på lugna skogsvägar utan en massa trafik”, fortsätter Rebecka. ”I somras fick vi låna betesmark här precis bredvid tomten och det var helt underbart att ha lyxen att i princip se hästarna från köksfönstret”.

Rebeckas man, Andreas, är stockholmare och paret träffades via gemensamma vänner på ett KDU evenemang i Uppsala. Det var dock aldrig frågan om att de skulle bosätta sig i huvudstaden. I stället blev det så att de flyttade in i en lägenhet i Oskarshamn medan de båda studerade. Rebecka till sjuksköterska på Nova och Andreas till lärare på Linnéuniversitet i Kalmar/Växjö. Efter avslutade studier gick flyttlasset till Värnamo Gård i Misterhult, där de fick möjlighet att hyra ett hus. Där har de bott fram tills i år, då Bussviks Gård kom ut till försäljning och de till sist vann budgivningen.

Jag undrar hur Andreas, som inflyttad storstadsbo, upplever det att bo på landet. ”Han stormtrivs!”, säger Rebecka och ler stort. ”Han älskar att odla, så det är helt perfekt för honom. Hönsen var faktiskt också hans idé”. Faktum är att båda älskar livet på landsbygden. Rebecka berättar att det hon tycker är det absolut bästa med att bo som de gör, är att det är en sådan bra plats för barnen att växa upp på. ”Vi kan bara öppna dörren och släppa ut barnen att leka ute på gården. Skogen är precis bakom knuten och det finns stora ytor att springa runt på”, säger hon. En annan viktig punkt är närheten till barnens skola i Misterhult. ”En bra skola är väldigt viktigt för oss. Misterhults skolan är helt perfekt, den är personlig, lugn och barnen får vara ute mycket”, berättar Rebecka.

Rebecka fortsätter att tala varmt om sin hembygd. Hon beskriver en plats där det finns en gemenskap, en ”vi-känsla” och där man gärna hjälper varandra. ”Vi har definitivt fått ett fint mottagande. Sedan vi flyttade in i midsomras, så har de flesta av grannarna kikat förbi och hälsat oss välkomna”, säger hon.

Det är dags för minstingen att ta en tupplur och vi avslutar mötet. Jag promenerar längs med den grusade gången tillbaka till bilen och jag ler för mig själv. Det känns fint att det gula huset, med den vackra verandan, på nytt har små fötter som springer runt i rummen där inne. Att det återigen spatserar höns på gården och hästar betar i hagarna. Nya händer som sätter frön i jorden och plockar frukt från de gamla träden. En landsbygdsgård som lever vidare med ny energi. En vinst inte bara för huset och dess nya ägare, utan även för bygden i stort.

Text och bild: Jenny Svendsby